Varit i soffan ifrån att jag vaknade tidigt imorse, funderat och tänkt.
Den senaste tiden har allt varit som en svart hål för mig.. allt slukas och jag hajar ingenting. Om jag säger att det inte är stressigt just nu så ljuger jag. Men jag får ta det som det är här och nu. Det mesta löser sig och någonstans känner jag det.

Mitt i allt detta när jag väl hinner och andas och får tid för mig själv så kommer jag på hur ibland jävla dum jag är. När jag är stressad slås min negativa sida upp och jag ser ingenting annat och på nått sätt känner jag mig så nonchalant mot allt som faktiskt finns i mitt liv.

Jag kan ju bara ta och börja med att hade jag inte haft min mamma så hade detta för det första aldrig gått. Hon ställer upp för mig och hon tror på mig, hon stöttar mig och ibland kan hon va riktigt hård... fast nu när jag ser på det så är hon jävligt rättvis och hon säger det som behövs för att jag ska komma på banan igen när jag hamnat i en svacka.
Jag har även stor suport ifrån min fantastiska pojkvän, han är alltid så positiv och glad, han tror på mig också. Jag är imponerad av hans tålamod när det gäller mig då jag vet hur fruktansvärt barnslig jag kan bli när jag väl är där nere och är rädd för allt och ingenting... haha för så är det, jag ställer alltid in mig på katastrof inför varje ny stor grej som ska hända i livet... iallafall när det gäller nya jobb utan kontrakt som är oskrivet. Han finns där jämt inte alltid fysiskt men på telefon och förmedlar och ger mig så mycket ... han är bäst och mitt problem är väl att jag aldrig tidigare haft en förhållande med någon som tror på mig så visst är det jävligt ovant men jag uppskattar det så mycket !

Mina otroligt fina vänner, alla är så olika och inspirerar mig hela tiden på olika sätt, det är det som är så bra ! Jag har många gånger sagt att jag är så tacksam för tålamodet, det är jag verkligen. Dom står ut med en sån som mig som alltid går på högvarv och funderar på vilken fot jag ska sätta härnäst. Jag har nog aldrig tänkt på hur mycket som de faktiskt ger mig bara av att finnas där. Jag har aldrig krävt något det är liksom så vilkorslöst, jag älskar det.

Såna dagar som just idag slår det mig att jag har egentligen ingenting att vara ledsen över eller frågande till... jag har allt jag behöver varjedag och jag är så otroligt bortskämd. Blir arg på mig själv när jag tänker efter... så onödigt och egoistiskt.

Men visst... livet är svårt ibland oavsett orsak, det är viljan som är så stor och osäkerheten på vart jag börjar att lägga resurserna någonstans som trasslar till det. Jag ska lyckas, det bara är så. Men att ligga och grubbla och övertänka har jag ingenting för.

Tack för stödet och tack för att ni finns, för hur än, jag skulle inte fixa en dag utan er i mitt liv och ni vet vilka ni är !