Så typiskt mig.

Som de Alla andra gånger tidigare så biter jag ihop, tänker bort saker och lägger det på mig och bär lasten vidare... jag skiter i vilket jag ska bara framåt. Som den tjej jag kände förut så körde hon bara på, oavsett om det var nära att brista så skulle det bara gå. Det är ett jävla go i den tjejen och hon var och är fortfarande jävligt envis. Skillnad nu är att jag tänker : till vilket pris? Hur mycket är det värt att lägga energi på och framför allt hur mår jag och påverkas jag utav detta ?!

Jag har arbetat med lite olika saker mest med människor. Jag har lärt mig mycket genom att arbeta på olika arbeten och med olika människor och detta tack vare en bra introduktion med en bra handledare.

Med detta i bagaget har jag gått igenom ett flertal olika introduktioner, beroende på hur säkerjag känt mig i situationen så har jag lätt att släppas på egen hand tidigare - detta efter att känna trygghet i arbetsplatsen & i dess arbetsuppgifter... det är viktigt med att få en grund att stå på ifrån början och detta genom eTT intro med en person som är engagerad och vill arbetsplatsen och de boendes bästa genom att lära och vägleda en ny in i verksamheten.

På en buss, min värmlands vistelse har bjudit på många äventyr och just nu är jag påväg på ett... ja, kollektivtrafiken är något krånglig i detta län men jag har allt fått åka genom små orter för att ta mig dit jag ska... på egen hand... känns konstigt fast jag är vuxen. Haha ! Jag har ju mest åkt buss i sällskap tidigare. Men Nu är jag påväg till Hagfors... första gången och jag må säga att jag fixar det bra, haha.

Under 5 veckor ska jag pendla hit sporadiskt... och jag har nog aldrig haft hemlängtan så som nu... Igår när jag slutade och skulle bege mig till bussen fick jag lappsjuka. När Detta är över så är det bra, haha nej inge mer buss äventyr för min del.

Vill bara att resterande veckor ska gå fort så jag kan ta mig härifrån. Självklart ska jag va aktiv och öppen... men längtan spritter i mig.


Jag Ska göra det bästa av det som är kvar.