Visst är det så att tiden förändras och allt som har passera försvinner med tiden, ibland undrar jag om jag glömt saker med flit... eller glöms det bort för man egentligen aldrig har pratat om det utan bara placerat det som en del utav livet ?
Nej, det finns ingen förklaring till varför saker blir som det blir... utan det är ibland så att fel person är på fel plats under fel tillfälle...

Det kom upp på tal igår, någonting som hände när jag var 17 år.
Något Som jag inte önskar någon behöver gå igenom.

Jag kom ihåg när jag behövde ta ledigt ifrån skolan för att som anhörig åka till Linköpings intensiv avdelning... läraren förstod inte, tyckte att det var så hemskt.
Jag tror aldrig att jag Uppfatta det så då, utan att det var en del utav livet.

Vad tokigt det kan bli va ?

Jag var verkligen gjord av sten... Idag förstår jag inte hur jag lyckades vara så sansad och stark som jag i det skedet var. Men jag levde på hoppet och någonstans visste jag att det var inte tid riktigt då. Jag tror inte att jag hade den insikten heller... jag tog mycket förgivet, som vi alla gör... när vi säger "vi ses sen" det är aldrig en garanti... det ska vara så och vi vill det men vi vet aldrig vad som händer där i mellan.

Mycket av detta har jag förträngt, jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig eller ens försöka förstå hur jag mådde eller kände - det är aldrig någon som kan veta.

Men när det kommer upp idag... det är laddat så känslomässigt.
Jag blev lite arg på mig själv , det är liksom inte okey att glömma.
Inte för mig. Men man gör ju det oavsett...

Jag tycker det är Ganska roande när nyfikna människor undrar om jag varit med om mycket... det har vi alla på olika sätt. Saker och ting sätter sina spår på gott och ont. Vi har alla våra hemligheter ... det som formar oss. Men något som vi borde tänka på är att vi ska sluta döma och knåpa ihop våra egna uppfattningar och göra en slutsats utav en person på det sättet... vi skall vara lyhörda och finnas. Respektera alla efter de dom är och låta dom vara de personer som de är. Vi vet egentligen ingenting...
Och om jag har varit med om mycket?
Ja det har jag och jag är glad att det hände mig... även om det är så sorgligt. Men jag lyckades ta mig igenom det och jag menar inte att vara sån... men jag är glad att jag var så stark och önskar ingen detta. Det jag går igenom och löser är inte säkert att alla kan... som sagt vi har alla våra helveten och vi går igenom dom utav olika anledningar vi lär oss.

Men Idag förstår jag inte vad folk menar "du är så stark och alltid varit" när allting har varit en del utav mitt liv, kanske har jag bara accepterat det ?
Jag ska fixa allt jag tar till mig oavsett om jag dör på cupen.

jag såg idag vart envisheten och kämpaglöden kommer ifrån, farmor.
Det är nog därför både jag som person och anhörig har fixat det, envisheten går i generationer.