Det gick kanske förut, mycket enklare än vad det gjorde då.
Jag ställer frågan i luften.

svaret är balanserat på Ja och Nej i det läget blir det Nej.
Jag tänker inte finna mig i att jag inte är där ÄN, det på nått sätt blir en flykt för att slippa. Jag vill egentligen inte slippa.. jag vill bara få en anledning till att göra det.
Men än så länge har ingen get mig en anledning.

Jag vet hur året har varit... jag vill inte ha det så igen. Jag vill för mycket.
Jag vill att allt ska vara jämt fördelat på ett ansvar, ett löfte, en känsla.

Jag efter denna resa har fått lära mig något.
Något som jag är tacksam för.

Jag skulle egentligen bara vilja säga tack.
Tack för någonting som var... jag vet inte riktigt hur för jag ramlade under hela resan... slog i och sen som alla de andra flesta gångerna tittade upp och förstod att det var dags att dra.

Jag inser mycket.
Förstår inte.

Jag var kär i en känsla, fascinerad att jag kände och fastnade i det första skedet ~ sen var resten en teater, nej vänta.. charader... ett inre slagsmål. Tur att det inte var poker, jag som saknar pokerface.




Jag vet att jag kan och just nu vill jag välja bort KAN och satsa på mig.

För just nu finns ingen anledning.