Summer is gone, ja med smyg steg kommer hösten... att en sommar kan gå så fort förbi ?! 1:a juni var precis här och jag skulle precis påbörja mitt vikariat för sommaren - vad hände med det liksom ? Jag börja nyss och sitter sedan här och inser att det är sista passet nu.

Läskigt.

Men spännande.

Jag har haft fullt upp i huvudet och överlag. Alla dessa val och viljor som jag har... ibland spelar det ingen roll hur mycket jag resonerar eller planerar.. jag vill bara ha det nu. Alla de rädslor som jag stod inför en gång ... som att bli kär, vara öppen om allt, flytta... det har jag på nått sätt gått emot. Jag har lärt mig och är tacksam.

Jag mins när allt bara var rosa, min fristad och mitt resonemang som stod för att jag klarar mig själv och jag behöver inte ha någon för att komplettera mig själv... det var en bra början eller snarare mitt sätt för att lära mig att vara självständig. Mycket har hänt sedan dess. Jag träffa en person, någon som var så lik mig på pricken, vi var så lika så våra vägar skildes åt... jag lärde mig så mycket och jag vill någonstans tro att allting som kommer och går ur ens liv har en mening. Jag mins den dagen då jag lovade mig själv att jag ska aldrig sluta vara mig själv, lära mig att släppa in människor och vara öppen. Att aldrig någonsin oroa mig för vad morgon dagen har att bjuda på.

Där Efter började jag prata med någon, någon som jag på något konstig sätt intresserade mig trots att jag var avstängd för att jag var inte i det stadiet för att vilja börja någonting igen. Men den här någon fick en stor innebörd i mitt liv, jag började bry mig och engagera mig, lyssna och finnas till. Ett halvår gick med telefonsamtal och någonstans kände jag att tiden var inne, jag måste hitta på något, jag pallade inte att sitta en helg till i Forshaga eller att ens åka till Norrköping.. jag ville rymma och se någonting annat. Dem helgen hände någon jätte konstigt... jag från ingenstans blir kär, något så sjukt kär så jag sitter på söndagen på tåget tillbaka hem och undrar vad som hände, varför känner jag så här när jag inte var beredd ?

Jag tror inte att man ska vara beredd utan bara vara öppen. Idag sitter jag här, för första gången i hela mitt liv så finns det en person som på riktigt jag bryr mig om och månar om, som jag har vågat släppa in på livet och det viktigaste av allt, jag har varit mig själv från dag ett utan att tvekat och han finns kvar ? Jag har inte lyckats att skrämma bort honom ?!
Han finns där och han lyssnar och bryr sig på samma sätt tillbaka som jag gör för honom.

Jag hade som filosofi att alla relationer bygger på en vänskap i grunden. Han var min vän, vi pratade om allt och vi hjälpte varandra. Idag är han min bästa vän och pojkvän.

Det är märkligt vad livet kan bjuda på trots att jag var i min bubbla. Men någonstans vill jag säga tack till personen som gjorde så att jag bytte inställning till mitt sätt att vara öppen mot andra och att enbart vara mig själv. Då jag tidigare aldrig vågat ge allt till någon.

allt som vi går igenom lär vi oss av, de erfarenheter som vi fått mest ont av är de som ger mer positivt - vi lär oss och vi försöker att göra nästa gång till det bättre genom våra erfarenheter.

Jag har aldrig tvekat en sekund på min fina, jag älskar honom nått så kopiöst och vill inget annat än att få spendera alla dagar tillsammans med honom.

dom dagarna ser jag fram emot, jag vet inte när men jag vet att jag ska. Snart.

även fast sommaren har snurrat på snabbt så har jag hunnit att känna på mina känslor, lyssnat på mig själv och fått en grund.
jag har fått arbeta med det jag verkligen vill och jag har fått stora visioner på vad jag vill i framtiden.

Denna sommar har varit den bästa ever. Jag är så tacksam och glad för det fina som finns i mitt liv och det jag fått lära mig och upplevt under dessa fina månader.
Jag är inte längre rädd för allt som jag målade upp en gång, jag är en stark tjej och jag ska göra mitt bästa. Idag vet jag vad jag vill.