En tjej som sitter och pluggar, eller ja... bläddrar igenom alla register och ser VAD nu som skulle kunna passa in till min hem tentamen. Jag rymde igår, till Stockholm och stannar tills imorgon. Skönt att komma iväg lite och slippa fundera på en massa som jag gör iallafall... att rymma går inte. Jag har iallafall kommit fram till ett beslut, något som jag själv inte tycket om att sätta mig i... men jag vet att jag vill !
Eftersom jag lever och har lovat att aldrig svika mig själv så gör jag detta beslut. Det skriket säger. Om Det är rätt eller fel... det är just det som snurrar i huvudet..

Jag vaknade till inatt, förstod inte vart jag var någonstans ? Jag fick för mig att kag var på jobbet... ångesten steg. Jag kan inte tacka ja till någonting som inte är helt rätt för mig... jag vet vad jag vill och tänker inte göra eller arbeta med någonting som inte ens är hälften av det jag vill... jag kommer inte göra något bra arbete då.

Jag får ta detta nu och nöja mig. Vad som sedan händer i augusti det ska jag göra någonting åt... jag bara vet det och jag tänker arbeta !

Uff jag önskar att jag kunde ta steget ur den här bubblan nu på egen hand och stänga igen och blåsa iväg den... men jag får vänta tills min sötnos kommer hem så jag kan komma ur ordentligt !

Varför blev jag en ältare för ? :)
Jag vet ju precis hur jag ska gå till väga.. varför fastnar jag i sånt här ? Dumma dumma jätte dumma chäy !

Skärp dig !

Onsdag var det idag, enligt min värld så var det söndag igår ? Jag får erkänna att statusen är lite sisådär... känner att jag är stressad oavsett om jag försöker tänka "en sak i taget fröken" så ligger det där omedvetet... det liksom löser sig men när är ju själva frågan.

dilemman stör mig... den ena sidan som är mån om mig tänker att jag ska göra ett val efter det som känns rätt och utefter det jag faktiskt vill. Den andra sidan av mig som är mer taktisk och praktisk tänker att jag ska köra på någonting som jag kanske inte helt vill...
Jag och mig själv ligger i en tyst diskussion och vi är inte överens än.. men snart måste vi komma fram till något.

Idag var jag på intervju och den var nog den tråkigaste jag varit på.. stelt och påtvingat och jag kände bara NEJ.

Jag måste samla ihop mig nu... Fokusera på det som är viktigt... Hitta tooä någonstans ... men var ?

Varit i soffan ifrån att jag vaknade tidigt imorse, funderat och tänkt.
Den senaste tiden har allt varit som en svart hål för mig.. allt slukas och jag hajar ingenting. Om jag säger att det inte är stressigt just nu så ljuger jag. Men jag får ta det som det är här och nu. Det mesta löser sig och någonstans känner jag det.

Mitt i allt detta när jag väl hinner och andas och får tid för mig själv så kommer jag på hur ibland jävla dum jag är. När jag är stressad slås min negativa sida upp och jag ser ingenting annat och på nått sätt känner jag mig så nonchalant mot allt som faktiskt finns i mitt liv.

Jag kan ju bara ta och börja med att hade jag inte haft min mamma så hade detta för det första aldrig gått. Hon ställer upp för mig och hon tror på mig, hon stöttar mig och ibland kan hon va riktigt hård... fast nu när jag ser på det så är hon jävligt rättvis och hon säger det som behövs för att jag ska komma på banan igen när jag hamnat i en svacka.
Jag har även stor suport ifrån min fantastiska pojkvän, han är alltid så positiv och glad, han tror på mig också. Jag är imponerad av hans tålamod när det gäller mig då jag vet hur fruktansvärt barnslig jag kan bli när jag väl är där nere och är rädd för allt och ingenting... haha för så är det, jag ställer alltid in mig på katastrof inför varje ny stor grej som ska hända i livet... iallafall när det gäller nya jobb utan kontrakt som är oskrivet. Han finns där jämt inte alltid fysiskt men på telefon och förmedlar och ger mig så mycket ... han är bäst och mitt problem är väl att jag aldrig tidigare haft en förhållande med någon som tror på mig så visst är det jävligt ovant men jag uppskattar det så mycket !

Mina otroligt fina vänner, alla är så olika och inspirerar mig hela tiden på olika sätt, det är det som är så bra ! Jag har många gånger sagt att jag är så tacksam för tålamodet, det är jag verkligen. Dom står ut med en sån som mig som alltid går på högvarv och funderar på vilken fot jag ska sätta härnäst. Jag har nog aldrig tänkt på hur mycket som de faktiskt ger mig bara av att finnas där. Jag har aldrig krävt något det är liksom så vilkorslöst, jag älskar det.

Såna dagar som just idag slår det mig att jag har egentligen ingenting att vara ledsen över eller frågande till... jag har allt jag behöver varjedag och jag är så otroligt bortskämd. Blir arg på mig själv när jag tänker efter... så onödigt och egoistiskt.

Men visst... livet är svårt ibland oavsett orsak, det är viljan som är så stor och osäkerheten på vart jag börjar att lägga resurserna någonstans som trasslar till det. Jag ska lyckas, det bara är så. Men att ligga och grubbla och övertänka har jag ingenting för.

Tack för stödet och tack för att ni finns, för hur än, jag skulle inte fixa en dag utan er i mitt liv och ni vet vilka ni är !

En Glad chäy på tåget ! Nämen ! Ja det är sant... brukar väl för de mesta vara glad men idag är det något alldeles extra, jajjamänsan !!

Efter lite motgång så får det allt vara överspelat och borta för gott. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket på bara ett par dagar och just idag är jag stark ! Precis så som Kenta sjunger !

Solen skiner här efter Kristinehamn och jag har åkt ifrån mina pilotglajjer !! Dålig planering !

Men jag får fixa mig ett par under tiden helt enkelt.
Jag ska på äventyr, något som jag vill ! Jag är så glad så att sitta still är idag för mig väldigt svårt :)

Jag vill komma fram nu !!!! :)

Ibland förvånas jag... eller vadå ibland nästan hela tiden speciellt över mig själv. Den tysta, blyga och försynta tjejen som knappt våga säga ifrån och lät de flesta köra sina race och stod inte upp för sig själv har left the bilding... helt sant !

Igår var tankarna för stora för att rymmas inombords, jag kände hur det rök ur öronen och det blev för mycket... telefonen gick i ät och helt ärligt så är jag så trött på telefonen, distansen ifrån alla nära och hela jävla situationen... men jag vet att detta hänger på mig, jag måste ta tag i min situation och göra det bästa för mig. Efter att ha talat om samma sak med ett flertal personer över en situation så hörde jag tillslut själv att detta är inte sunt för någon...

Idag ska jag till skolan och prata och till nästa vecka byter jag kommun och län för att ha praktik någon helt annanstans.

Det jag är mest glad över är att jag reagerar och lyssnar på mig själv och framför allt ger mig den respekten.

Jag har aldrig varit med om liknande och tänker inte fortsätta och tillåta sånt.

Jag är så sjukt tacksam för alla människor som finns runt om mig, som stöttar, lyssnar och finns. Jag älskar er jag är så trött på detta avstånd !

Så typiskt mig.

Som de Alla andra gånger tidigare så biter jag ihop, tänker bort saker och lägger det på mig och bär lasten vidare... jag skiter i vilket jag ska bara framåt. Som den tjej jag kände förut så körde hon bara på, oavsett om det var nära att brista så skulle det bara gå. Det är ett jävla go i den tjejen och hon var och är fortfarande jävligt envis. Skillnad nu är att jag tänker : till vilket pris? Hur mycket är det värt att lägga energi på och framför allt hur mår jag och påverkas jag utav detta ?!

Jag har arbetat med lite olika saker mest med människor. Jag har lärt mig mycket genom att arbeta på olika arbeten och med olika människor och detta tack vare en bra introduktion med en bra handledare.

Med detta i bagaget har jag gått igenom ett flertal olika introduktioner, beroende på hur säkerjag känt mig i situationen så har jag lätt att släppas på egen hand tidigare - detta efter att känna trygghet i arbetsplatsen & i dess arbetsuppgifter... det är viktigt med att få en grund att stå på ifrån början och detta genom eTT intro med en person som är engagerad och vill arbetsplatsen och de boendes bästa genom att lära och vägleda en ny in i verksamheten.

På en buss, min värmlands vistelse har bjudit på många äventyr och just nu är jag påväg på ett... ja, kollektivtrafiken är något krånglig i detta län men jag har allt fått åka genom små orter för att ta mig dit jag ska... på egen hand... känns konstigt fast jag är vuxen. Haha ! Jag har ju mest åkt buss i sällskap tidigare. Men Nu är jag påväg till Hagfors... första gången och jag må säga att jag fixar det bra, haha.

Under 5 veckor ska jag pendla hit sporadiskt... och jag har nog aldrig haft hemlängtan så som nu... Igår när jag slutade och skulle bege mig till bussen fick jag lappsjuka. När Detta är över så är det bra, haha nej inge mer buss äventyr för min del.

Vill bara att resterande veckor ska gå fort så jag kan ta mig härifrån. Självklart ska jag va aktiv och öppen... men längtan spritter i mig.


Jag Ska göra det bästa av det som är kvar.

Långfredag är verkligen lång !
Så lång att jag vaknade före klockan imorse... gjorde mig snabbt iordning och hoppade in i bilen... ut mot landet och då menar jag landet ! Så långt att jag trodde att GPS'n ytligare fick ett nytt tillfälle att göra mig vilsen.. men helt plötsligt så vara jag bara där *bam* !

Ett trevligt besök.. något som get mig någonting att fundera över, ett dilemma... som jag inte riktigt än kan komma dram till.

När mötet var färdigt gav jag mig ut till Carro och Jimmpa och för första gången fick jag träffa deras Wille, en riktigt söt liten än !! Det var mysigt och kul att får träffa dom igen, det var alla för länge sedan !!

Väl hemma...
Dricker kaffe och har fixat iordning mig inför resten utav dagen. Ska straxt bege mig bort till min morbror och träffa släkten och så där.
Ikväll ska det bli lite bus med Madde efter hon slutat jobba.

som sagt... lång dag !

Lika så en lång helg som i princip är fullbokad... vad är det som händer egentligen ? Sedan NÄR började jag att bli strukturerad och i nuläget går att bestämma med mig ?!

Det Är väl ändå å kalla vuxen-poäng ändå ?

Jag är rädd för det !


Glad påsk ! Hejs !!