Självaste valborgsmässoafton till ära. Det slår mig att ett år har bara försvunnit iväg, bara sådär. Mycket har hänt sedan sist. Jag gick ifrån någonting som jag länge hade varit rädd för att lämna men när väl dagen kom så kom det som en lättnad.
Jag har gjort stor utveckling med mig själv, sedan dess och jag är så glad över skillnaden.

Jag gav chansen till det som en gång var mitt egna val, som jag ej trivdes med... Värmland liksom... men idag sitter jag med lite ångest att flytta därifrån, jag trivs !

Jag gav människor en chans, jag fick nya vänner som jag upplever har känt i hela livet... men vara varit en del av mitt liv i 2 år, visst är det konstigt ?

Jag började prata med en kille som tog mig för en annan som han hade sett på Grönalund, vilket är väldigt komiskt då jag är livrädd för att åka karuseller... jag drev lite ironiskt med honom... tillslut bytte vi nummer.. det var jag livrädd för faktiskt... jag tveka länge innan jag vågade smsa honom... man vet ju aldrig med människor ifrån internet liksom. Men smsen blev flera och flera och tillslut kom det där första samtalet... då stod jag på balkongen och kedjerökte...
Idag är han min pojkvän, helt ärligt så har han på nått sätt varit med ifrån början då jag bestämde mig för att gå emot mina rädslor att släppa in människor in på livet, berätta saker för, dela musik ihop med... haha ja just delade låtar är väldigt personligt för mig då jag använder musik som medicin... det jag lyssnar på är sånt som jag identifierar mig med liksom texterna som finns inristade på kroppen...

Nej men genom denna spännande händelse så har jag lärt mig mycket.. att försöka vara en positiv människa och vara vara Tooä utan att försöka lägga mig på någon slags nivå som passar någon annan.

Jag vågar prata, göra saker själv, lyssna på mig själv och stå upp för den jag är.

Allt som hänt under min tid här på jorden är jag så sjukt tacksam för, allt positivt och negativt. Ni som vet ni vet...
Jag får frågan många gånger - hur kändes det där då..." jag tänker alltid att jag är så sjukt glad för att jag en gång gick igenom det, eftersom det har gjort mig till den jag är idag. Jag älskar mig själv och det är inte tack vare mig utan precis allt som stått framför mig en gång...

Tänk vad tiden gör med en.
Här om veckan slog det mig när jag åkte förbi en dam med rollator... att detta kommer en dag bli min verklighet... jag måste rycka upp mig och göra saker som jag lever för och gör mig glad så att jag den dagen står där med rollatorn faktiskt kan le åt det som jag mins var viktigt och värdefullt, tänka tillbaka på de knasiga och underbara personerna som gör livet möjligt.

Jag mår bättre idag
Jag är fan inte klar och kommer aldrig att bli men jag vet att det kommer att bli bra !

Tacksam för detta år <3